Om man stänger ögonen och endast använder sig av sina resterande sinnen hade man lika gärna kunnat befinna sig på den svenska västkusten. Vågorna, saltvattnet, den friska luften och kalla vinden stämmer allt överens med en sommardag ute i Göteborgs skärgård. Men så fort ögonen öppnas slås vi av de ståtliga bergen och turkosblåa vattnet inser vi att vi inte alls är vid Saltholmen, utan i Sydafrika…

Efter surfingen bestämde vi oss för att fortsätta att upptäcka kusten till fots, mot Kalk bay för att hälsa på hos de berömda sälarna.

Surfing – något häftigt, något äventyrligt och någonting vi aldrig kunde se oss själva göra. Men plötsligt står vi där i våtdräkter med lite halvdan passform och i armen, brädor som skriker ”NYBÖRJARE”. Även om vi bara kom upp någon enstaka gång på brädan så kan vi konstatera en sak; det här var inte vår sista surf.

Trots 30 grader i luften kan vattnet inte ha varit över 15 grader (atlanten saknar nåd). Fötterna liksom domnar bort när man tar sina första steg ut i vattnet. Som tur är hjälper våtdräkterna en hel del och efter ett tag har man glömt att man inte känner sina fötter. Efter några tveksamma kliv ut i vattnet når vattnet nästan upp till midjan, det är här den riktiga kampen börjar. För det jobbigaste med att surfa är inte själva surfingen i sig. Det är turen man måste ta ut i vattnet varje gång man åkt in till stranden. Vattnet segar ned varje steg, vinden rycker i brädan och vågorna piskar en i ansiktet som för att säga ”vänd om, människan var aldrig ämnad att vara i havet”.

Trots det lyckades vi emellertid kämpa oss ut långt nog för att potentiellt fånga lite vågor. Trofasta lade vi oss på respektive bräda, började paddla och när vågen kom samlade vi mod för att göra det omöjliga. Något som dock även visade sig vara just det; omöjligt. De flesta försöken föll ut enligt något av följande scenarion:

1. Vi kom halvvägs upp på brädan men utan balans och kastades bakåt;
2. Vi kastades omkull redan innan vi hunnit försöka ställa oss upp;
3. Vi hade inte nog med fart så vågen åkte under och förbi oss.

Det ska dock inte sägas att vi var helt misslyckade i våra försök. Några riktiga åkturer blev det till slut. Hoppet är trots allt det sista som dör. Just därför gav vi oss tillbaka helgen därefter för att hyra en instruktör som kunde lära oss mer. Som sagt var det här inte sista gången vi surfade.

Sen natt höll på att bli till tidig morgon. Musiken från barerna ekade fortfarande och bargatan kantades av fulla, trötta och glada sydafrikaner på väg hem från klubben. Vi kände oss nästan lite äckligt hurtiga på bargatan i Obz, klockan 04:00 i träningskläder, pannlampor och vattenflaskor på väg att påbörja vår hike upp på Lion’s head för att se soluppgången. Trots att gäspningar smittar var det var något extra mystiskt och spännande i att gå upp mitt i natten och börja vandra upp, mot ett obekant, men samtidigt känt mål, toppen.

Efter att ha vandrat, klättrat och kravlat oss över stock och sten nådde vi äntligen toppen… en timme före soluppgången. Hade vi kanske varit lite väl tidspessimistiska? Nåväl, vi var åtminstone först upp på berget. Och vad går väl upp mot att se från ovan hur en stad sakta men säkert kommer till liv? Inte så mycket kan vi säga er.

Allt eftersom började toppen fyllas med fler och fler turister. Den ena med en större kamera en den andra. Solen började sakta klättra upp bakom horisonten och kamerorna gick av oavbrutet för att på olika sätt fånga stunden. Efter att ha säkrat vår egen skörd bilder var det dags att ta sig ner igen.

Ungefär lika trötta som tanten 200 meter upp kände vi oss när vi mötte henne på vägen ner. Men att vila känns väl lite väl onödigt, eller? Jo, vi åker till stranden istället!

Mitt i vindarnas stad finns det en oas. Det är 36 grader ute, solen skiner och du känner sig sådär lagom mysig svettig efter morgon-hiken. Då ser du bilden ovanför och tänker, vilken tur att du har ett turkosblått hav att dyka ner och svalka dig i. Ja du har helt rätt, det är svalkande men det går fanemej inte att bada när det är 15 GRADER I VATTNET(??!!!!). Så fort lilltånageln snuddade vid vattenytan gick ilningar upp genom hela kroppen och kastade sig ut ur munnen i form av svordomar. Men SJÄLVKLART, doppade vi oss. Vad annars?

”Jonatan kan jag få min mobil, jag gav ju den till dig för att du skulle lägga den i din väska?”

Jonatan: *Höjer lite oroat på ögonbrynen* Ööh.. har inte du den?

Jennifer: Nej… *flämt* jag gav ju den till dig!

Jonatan: Oj då… Det var ju inte så bra…

Så där står vi vid Waterfront, cirka 6 kilometer från stranden där Jennifers telefon ligger kvar. Jennifer gråter, jag försöker balansera mig för att inte visa min panik. Snart följer den mest spända uber-resan vi någonsin tagit. I efterhand tycker vi nästan lite synd om chauffören som tvingades in i den tryckande tystnaden.

Väl framme vid Clifton Beach springer vi ner till stranden. Jag vet att dagen kommer vara helt förstörd om jag inte hittar mobilen. Som en målsökande missil skannar jag stranden efter den kvarglömda magväskan innehållande både nycklar och mobil. Och visst sker mirakel? Den låg kvar!! Nedborrad i sanden hade väskan kamouflerat sig från klåfingriga badare. Dagen var räddad!

Jag springer triumferat fram med väskan i högsta hugg till Jennifer. Vad får jag? En smäll och ett leende som säger ”Där hade du tur din drummel”. Dags att åka hem, för att undvika fler incidenter.

Röda, rosa, vita, orangea och gula. Ja, rosor i alla färger. Men rosplockning? Hur kom ni på det? Ja du, efter scrollande på internet fick vi upp en ”Rose farm” som vi valde att besöka och vistelsen överträffade alla våra förväntningar. Om det vore en grej att bada i rosor så skulle det definitivt vara värt det, trots alla taggar. För gud vad vi stack oss på rosorna. Men gud vilken fantastisk upplevelse!

Utsikter, dofter och värme. Allt sammanstrålar i total eufori. Även om rosorna dog strax efter vi kommit hem (ja vi glömde vattna dem) så var det helt enkelt en dans på rosor.

När vi kom hem insåg vi dock att huset inte var försett med några vaser. Gamla glasburkar fick därför ställa upp och de röda rosorna blev helt plötsligt lite lika romantiska längre…

Ännu en dag i denna sagolika stad. Trots 37 grader, valde vi att spendera just denna dag i Kristenbosh botanical garden. Om vi ska vara helt ärliga är båda två totalt ointresserade av blommor, träd och växter. Däremot kan vi inte neka att den här trädgården tog oss med storm. Dofter, färger och vyer, omöjliga att fånga på bild lyckades trots allt fånga vårt intresse, i alla fall för en stund…

Efter lunch kände vi däremot att vårt intresse av växtriket, konstigt nog, successivt började dala och suget efter ett svalkande dopp och en drink gradvis ökade. Vilken tur att vi har samlat ihop pengar så att vi kunde checka in på ett lyxhotell i Sea point för en eftermiddag och njuta av just det!

Efter turen i de tre Township vi besökte beställde vi en Uber ner till Waterfront. Först var planen att gå bort till Camps bay, en trendig, lyxig och vacker förort till Kapstaden. För varje steg framåt blev hudfärgen på de övriga fotgängarna allt mer ljus. Efter ett tag gick vi till och med på höger sida vägen i sann europeisk anda. Townshipsens hårda leverne var plötsligt som bortblåst. White is the new black, i alla fall när huspriserna stiger.

Dagen avslutades sedan med en efterrätt och ett glas rosé på en roof-top-bar med en slående utsikt. Vi konverserar lite smått kring varför vi får uppleva detta vilket berövats ungdomarna i Guguletu.

I morgon ska vi båda jobba första dagen, kanske lyckas vi få reda på vad det egentligen är vi ska göra här nere.

Klockan ringer vid 07:15. Inga större problem att gå upp jämfört med väckningen vid 06:00 vi vant oss vid i Sverige. Nu har vi dessutom en timme till godo tack vare tidszonen. Efter att belåtet fått använda den medhavda osthyveln vid frukost tar vi på oss våra dolda pengabälten (nej man kan inte gå runt hur som helst utan att bli rånad) och hoppar i våra sandaler. Vi ska på en tur i stadens Townships (se. Ghetton).

Vi möter upp de andra svenskarna för att gemensamt ta oss till vår chartrade buss. Samtliga iförda samma HM-klingande utstyrsel, fast med shorts, för vi är ändå på semester. Ett par knappa brännor som inte riktigt lyckas tvätta bort stämpeln av privilegium som kommer lysa starkare än någonsin bland kåkar byggda på vad som tidigare varit en soptipp. Väl framme möts vi av en stor svart man vid namn ”Mapanya”. Äntligen, ett alibi för vår tveksamma slumturism.

För vad rättfärdigar egentligen vår närvaro i de fattiga townshipsen? Även om arvssynd inte direkt är en lysande teori finns det väl ändå något klandervärt i att Européer springer runt och fotar med sina iPhones när de själva är att skylla för situationen? Kanske det, men inte om man frågar Mapanya. Han hävdar å det motsatta att det vore omoraliskt att inte ta sig ut dit. Att låta rädslan hålla en inne i de ”säkra och vita” områdena i staden skulle bara bidra till ökad stigmatisering. Det hade ytterligare befäst den redan så starka uppdelningen av staden i olika områden (se. raser och hudfärger).

Att bilturen enbart varat runt 20 minuter märks inte när vi kliver av bussen i Khayelitsha. Vi omges fortfarande av berg, bilarna kör fortfarande på vänster sida av vägen och människor låter lika mycket som de brukar. Här är dock husen gjorda av skräpmetall istället för glas och marmor. Vägarna har fler hål än man kan räkna och mitt i allt vandrar kor och getter fritt (att sno en annan mans get är för övrigt något man aldrig gör). Som grädden på moset pyntas gatan av cola-burkar och plastpåsar.

Det är onekligen ett tragisk scen. Samtidigt är det väl exakt vad man väntat sig? Nej, något så mundant kan inte tolereras. Tack och lov att vi har Mapanya med oss. Som en man som själv vuxit upp i townshipsen har han en annan syn på saker. Han framhåller tesen att fattigdom är ett urvattnat begrepp. Egentligen har folk bara olika prioriteringar. Visst har människor olika möjligheter att bredda sitt upptagningsområde. Men i slutändan är det ändå en fråga om vad man väljer att läggs sina resurser på.

Mapanya fortsätter därför enligt den parollen genom Khayelitsha, Guguletu och Manenberg. Han visar lycka och han visar sorg. Vi får se marknader, områden byggda på soptippar och lägenhetskomplex för arbetskraftsinvandrare. Nyanserna är många och varenda liten sten har en egen historia (som Mapanya inte drar sig för att berätta). Vi får smaka på grillade fårhuvuden och äta lunch till alldeles för hög musik. På något sätt väger det faktiskt upp för den magsjuka som orsakades av vistelsen.

I den politiska maktens frånvaro kommer det alltid uppstå en spontan ordning. Det är townshipsen ett bevis för. Även om det är mycket som skulle kunna förbättras så hittar människorna ett sätt att leva sin liv. Det blir en lek att akta sig för glassplittret på gatan, att betrakta de vita besökarna blir en utflykt. Var det runt noggrant kalkylerade höghus eller hastigt uppförda skräpkåkar så vävs svängarna in i dagsrytmen. Oavsett hur smutsig gatan är så får varje sten en historia.

Idag blev vi uppmötta av Lutho som jobbar för den organisationen vi är här med. Lutho är född och uppväxt i ett av stadens Township och bidrog därför till ett utmärkt första intryck och dessutom till en fantastisk möjlighet att ställa frågor. Inledningsvis visade hon oss runt i det området vi bor i, Observatory, för att sedan ta oss in till business-kvarteren och avsluta i Waterfront. Håll hårt i era värdesaker för nu bär vi oss av!

Hur säkert är det egentligen att gå här på gatorna?

”-Här på gatan ska du vara säker så länge det inte är mörkt. Men man vet ju aldrig, är det inte folk runt om kring dig är det inte omöjligt att någon tar chansen. I övriga stadsdelar varierar det, men om du inte går ensam, inte vistas när det är mörkt eller flashar med några värdesaker så är du relativt säker i hela Kapstaden, utan i våra township då såklart, haha. ”

DISTRICT 6 MUSEUM

På ett hörn i business-kvarteren gömmer sig ett relativt litet museum med rik och berörande historia. District six var en central stadsdel där 60 000 svarta människor år 1968 blev tvångsbortförda av apartheid-regimen till stadens ghetton. Sydafrikas historia har oändliga dimensioner, perspektiv och berättelser som är så otroligt viktiga att lära av, speciellt i dagens samhälle präglat av rasistiska ledare världen över.

Hur ser situationen mellan svarta och vita ut här idag?

-”Det är komplicerat, så komplicerat. Det enda jag kan säga är att situationen är långt ifrån löst. Nelson Mandela är faktiskt inte så omtyckt här nere som omvärlden tror. Vi anser att han mest höll fina, lovande tal och bidrog till formella ändringar i lagen. Däremot sitter apartheidens värderingar fortfarande djupt rotade inom oss och det krävs mer än bara omskrivningar i lagen för att en förändring ska ske i praktiken. ”

Hur stor är en genomsnittlig sydafrikansk familj?

-”Här är familjeplanering ett stort problem. Abort är dock lagligt och om man hade gjort abort hade ingen i ens omgivning reagerat negativt. Trots det är det ändå någonting inom oss som säger NEJ, därav har en genomsnittlig familj i ett township cirka fyra barn. ”

Vilken typ av vardagsrasism tycker du är mest påtaglig?

”-Det kan exempelvis vara när vi ska söka jobb. Om en person med en ljusare nyans i huden söker samma jobb som en svart kommer med största sannolikhet den ljushyade personen, trots bristande erfarenheter och kompetens, få jobbet”

Hur ser Sydafrikaner på homosexualitet?

– ”Sydafrika är ett av de få länder där homosexualitet är legaliserat. Vårt land är väldigt fritt, här får man vara hur som helst, ingen bryr sig.”

Går alla barnen i skolan?

-”Alla barn har rätt att gå i skolan då den är gratis. Problemet är dock att barnen hoppar av, ofta på grund av brist på motivation. ”

Den här dagen har lämnat oss med oändliga intryck, en början på en uppfattning av staden och en vilja att lära oss och upptäcka mer. Luthos svar är såklart inte representativa för hela Sydafrika men däremot en början på den bild av landet vi kommer att hinna skapa oss under vår vistelse.

Hittills har vi bara sett lyx, lyx och lyx men i morgon bär det av mot det riktiga Kapstaden, nämligen Townshipen.