Surfing – något häftigt, något äventyrligt och någonting vi aldrig kunde se oss själva göra. Men plötsligt står vi där i våtdräkter med lite halvdan passform och i armen, brädor som skriker ”NYBÖRJARE”. Även om vi bara kom upp någon enstaka gång på brädan så kan vi konstatera en sak; det här var inte vår sista surf.
Trots 30 grader i luften kan vattnet inte ha varit över 15 grader (atlanten saknar nåd). Fötterna liksom domnar bort när man tar sina första steg ut i vattnet. Som tur är hjälper våtdräkterna en hel del och efter ett tag har man glömt att man inte känner sina fötter. Efter några tveksamma kliv ut i vattnet når vattnet nästan upp till midjan, det är här den riktiga kampen börjar. För det jobbigaste med att surfa är inte själva surfingen i sig. Det är turen man måste ta ut i vattnet varje gång man åkt in till stranden. Vattnet segar ned varje steg, vinden rycker i brädan och vågorna piskar en i ansiktet som för att säga ”vänd om, människan var aldrig ämnad att vara i havet”.
Trots det lyckades vi emellertid kämpa oss ut långt nog för att potentiellt fånga lite vågor. Trofasta lade vi oss på respektive bräda, började paddla och när vågen kom samlade vi mod för att göra det omöjliga. Något som dock även visade sig vara just det; omöjligt. De flesta försöken föll ut enligt något av följande scenarion:
- Vi kom halvvägs upp på brädan men utan balans och kastades bakåt;
- Vi kastades omkull redan innan vi hunnit försöka ställa oss upp;
- Vi hade inte nog med fart så vågen åkte under och förbi oss.
Det ska dock inte sägas att vi var helt misslyckade i våra försök. Några riktiga åkturer blev det till slut. Hoppet är trots allt det sista som dör. Just därför gav vi oss tillbaka helgen därefter för att hyra en instruktör som kunde lära oss mer. Som sagt var det här inte sista gången vi surfade.
Kapstadens kontraster 