Mitt i vindarnas stad finns det en oas. Det är 36 grader ute, solen skiner och du känner sig sådär lagom mysig svettig efter morgon-hiken. Då ser du bilden ovanför och tänker, vilken tur att du har ett turkosblått hav att dyka ner och svalka dig i. Ja du har helt rätt, det är svalkande men det går fanemej inte att bada när det är 15 GRADER I VATTNET(??!!!!). Så fort lilltånageln snuddade vid vattenytan gick ilningar upp genom hela kroppen och kastade sig ut ur munnen i form av svordomar. Men SJÄLVKLART, doppade vi oss. Vad annars?
”Jonatan kan jag få min mobil, jag gav ju den till dig för att du skulle lägga den i din väska?”
Jonatan: *Höjer lite oroat på ögonbrynen* Ööh.. har inte du den?
Jennifer: Nej… *flämt* jag gav ju den till dig!
Jonatan: Oj då… Det var ju inte så bra…
Så där står vi vid Waterfront, cirka 6 kilometer från stranden där Jennifers telefon ligger kvar. Jennifer gråter, jag försöker balansera mig för att inte visa min panik. Snart följer den mest spända uber-resan vi någonsin tagit. I efterhand tycker vi nästan lite synd om chauffören som tvingades in i den tryckande tystnaden.
Väl framme vid Clifton Beach springer vi ner till stranden. Jag vet att dagen kommer vara helt förstörd om jag inte hittar mobilen. Som en målsökande missil skannar jag stranden efter den kvarglömda magväskan innehållande både nycklar och mobil. Och visst sker mirakel? Den låg kvar!! Nedborrad i sanden hade väskan kamouflerat sig från klåfingriga badare. Dagen var räddad!
Jag springer triumferat fram med väskan i högsta hugg till Jennifer. Vad får jag? En smäll och ett leende som säger ”Där hade du tur din drummel”. Dags att åka hem, för att undvika fler incidenter.
Kapstadens kontraster 