Klockan ringer vid 07:15. Inga större problem att gå upp jämfört med väckningen vid 06:00 vi vant oss vid i Sverige. Nu har vi dessutom en timme till godo tack vare tidszonen. Efter att belåtet fått använda den medhavda osthyveln vid frukost tar vi på oss våra dolda pengabälten (nej man kan inte gå runt hur som helst utan att bli rånad) och hoppar i våra sandaler. Vi ska på en tur i stadens Townships (se. Ghetton).
Vi möter upp de andra svenskarna för att gemensamt ta oss till vår chartrade buss. Samtliga iförda samma HM-klingande utstyrsel, fast med shorts, för vi är ändå på semester. Ett par knappa brännor som inte riktigt lyckas tvätta bort stämpeln av privilegium som kommer lysa starkare än någonsin bland kåkar byggda på vad som tidigare varit en soptipp. Väl framme möts vi av en stor svart man vid namn ”Mapanya”. Äntligen, ett alibi för vår tveksamma slumturism.
För vad rättfärdigar egentligen vår närvaro i de fattiga townshipsen? Även om arvssynd inte direkt är en lysande teori finns det väl ändå något klandervärt i att Européer springer runt och fotar med sina iPhones när de själva är att skylla för situationen? Kanske det, men inte om man frågar Mapanya. Han hävdar å det motsatta att det vore omoraliskt att inte ta sig ut dit. Att låta rädslan hålla en inne i de ”säkra och vita” områdena i staden skulle bara bidra till ökad stigmatisering. Det hade ytterligare befäst den redan så starka uppdelningen av staden i olika områden (se. raser och hudfärger).
Att bilturen enbart varat runt 20 minuter märks inte när vi kliver av bussen i Khayelitsha. Vi omges fortfarande av berg, bilarna kör fortfarande på vänster sida av vägen och människor låter lika mycket som de brukar. Här är dock husen gjorda av skräpmetall istället för glas och marmor. Vägarna har fler hål än man kan räkna och mitt i allt vandrar kor och getter fritt (att sno en annan mans get är för övrigt något man aldrig gör). Som grädden på moset pyntas gatan av cola-burkar och plastpåsar.
Det är onekligen ett tragisk scen. Samtidigt är det väl exakt vad man väntat sig? Nej, något så mundant kan inte tolereras. Tack och lov att vi har Mapanya med oss. Som en man som själv vuxit upp i townshipsen har han en annan syn på saker. Han framhåller tesen att fattigdom är ett urvattnat begrepp. Egentligen har folk bara olika prioriteringar. Visst har människor olika möjligheter att bredda sitt upptagningsområde. Men i slutändan är det ändå en fråga om vad man väljer att läggs sina resurser på.
Mapanya fortsätter därför enligt den parollen genom Khayelitsha, Guguletu och Manenberg. Han visar lycka och han visar sorg. Vi får se marknader, områden byggda på soptippar och lägenhetskomplex för arbetskraftsinvandrare. Nyanserna är många och varenda liten sten har en egen historia (som Mapanya inte drar sig för att berätta). Vi får smaka på grillade fårhuvuden och äta lunch till alldeles för hög musik. På något sätt väger det faktiskt upp för den magsjuka som orsakades av vistelsen.
I den politiska maktens frånvaro kommer det alltid uppstå en spontan ordning. Det är townshipsen ett bevis för. Även om det är mycket som skulle kunna förbättras så hittar människorna ett sätt att leva sin liv. Det blir en lek att akta sig för glassplittret på gatan, att betrakta de vita besökarna blir en utflykt. Var det runt noggrant kalkylerade höghus eller hastigt uppförda skräpkåkar så vävs svängarna in i dagsrytmen. Oavsett hur smutsig gatan är så får varje sten en historia.
Kapstadens kontraster 